Inget är som väntans tider.
Alltså jag vet att jag har samma känsla i kroppen varenda höst, min kropp och knopp har lite svårt att ställa om sig till kallare och mörkare tider.
Och det blir ju inte bättre av att den känslan jag har just nu är att jag bara går och väntar på saker.
Jag väntar på mina röntgensvar och att få prata med läkaren, jag väntar på att få träffa ögonläkaren och få en klarhet om vad som måste göras åt den dolda skelningen som jag nu i hösttider bland alla löv börjar tröttna kraftigt på då jag inte har
en aning om vart jag sätter fötterna då allt på backen ser likadant ut, och jag väntar även på ett nytt ultraljud på hjärtat och få ett svar på vad som händer med pumpen, är det nu den börjar ta stryk av alla mediciner jag tagit genom åren?
Jag vet att herceptinet (antikropparna) kan påverka hjärtat negativt men då jag har klarat mig så länge när jag tagit herceptin via portacatchen så blir man lite fundersam på om det kan ha nåt samband med att jag nyligen bytt och börjat ta en spruta
i benet istället för att försöka lindra klådan😏
Jag har ju hellre klåda än dåligt hjärta om jag måste välja.
Och all denna väntan medför en hel del grubblande och funderingar så man blir ganska utmattad, så jag är väldigt glad över att jag har min träning där jag kan hämta nya krafter och innebandyn som får mig att tänka på nåt helt annat, små medel som
gör så mycket, sen är ju en promenad med Bobo i skogen nån gång ibland oxå en skön avkoppling.
Men vad är det man säger, ’inget är som väntas tider’ och väntans tider just nu är bedrövliga😏
//Bex