Oktober= rosa.

Jaha, imorgon är det ju alltså 1 oktober, och hela Sverige blir rosa. Inget mig imot för jag gillar den färgen och det är ju verkligen för ett gott syfte. Men man blir ju tyvärr påmind om att man själv är sjuk hela tiden, går liksom inte att undvika, kan inte ens bläddra i Ica bladet utan att se en massa rosa band,vet inte om jag hade känt likadant om det hade stannat vid bröstcancer för min del, men eftersom det har gått längre och är obotligt så blir det genast mycket jobbigare. Jag vet ju att jag inte kan operera bort skiten. Nu är ju det inte heller nån säkerhet för att det inte kommer tillbaka, för det har man ju hört allt för många fall, där dom blir friskförklarade och sen när man minst anar så är det och gror i kroppen igen. Förra året var ju en katastrof, jag fick ju mitt bröstcancer besked i slutet av september, så sköterskorna varnade ju för att just oktober kommer bli extra jobbigt, jag fick ju liksom ingen tid att få nån distans till sjukdomen. Kommer ihåg att jag och Becca var på lindex, jag gick fram till kassan för att handla nåt, när jag kom fram till expedit så hörde jag nästan hur Becca drog efter andan, eftersom hon visste att dom skulle fråga mig om jag ville köpa en rosabandet pin och avrunda summan jag handlat för uppåt för att skänka till just Cancerfonden. Det gjorde jag ju självklart, gick därifrån utan att grina men det kändes inom mig. Nu har jag ju hunnit få lite distans till sjukdomen och kan prata om det öppet, men självklart så är det ju oxå jobbigt många gånger, speciellt när det gäller barnen och hur framtiden med familjen kommer bli. Man är ju fortfarande mänsklig liksom. Så oktober kan bli en tuff månad, men vill absolut inte klaga, för jag e ju fruktansvärt tacksam för hur långt dom kommit i forskningen, och insamlingar med rosabandet mm är ju en stor hjälp till detta. Det handlar ju faktiskt bara om en månad// Bex

Familje dag.

Kolmården, det är väl ett underbart ställe, Spelar ingen roll hur gammal man är, lika kul nu som när man var liten. Vi har väl varit där ca 5-7 ggr i år och ändå så tröttnar man inte. Där spenderade vi alltså våran söndag med familj och vänner, köpte nya årskort så man kan spendera lika mycket tid där nästa år oxå;) 
Vi hade himla tur med vädret, strålande sol och ganska varmt, med tanke på att vi går in i oktober om bara nån dag. Kollat på både björnvisning och delfinshow, lunchat, fikat och en massa lek för barnen, helt enkelt varit en helt underbar dag och vill tacka alla delaktiga.
Det är såna här dagar man värdesätter och vill ha många fler utav, det är liksom så bekymmersfritt, allt skit som händer rinner liksom bara av en för en stund. 
Men tillslut så måste man ju åka hem och komma tillbaka till verkligheten. Imorgon står det lite arbetsträning på schemat och sen möte med min handläggare på arbetsförmedlingen, dax att utvärdera hur dom här första veckorna på jobbet har gått, tycker ju själv att det gått bra men känner ju tyvärr av det lite i kroppen.
Sen var det ju meningen att jag skulle tränat lite, men känns som jag har åkt på nån sträckning i ryggslutet, som jag verkligen hoppas att det bara är just en sträckning, tankarna vandrar ju gärna iväg när man vet att det kan vara sjukan som spökar, men nu har jag bestämt att detta är en sträckning, men träningen får nog tyvärr vänta. Nu är det tack och godnatt// Bex.

Många tankar.

Ja det kommer ju en hel del tankar tillsammans med sjukdomen oxå. Många funderingar som går genom huvudet. En stor fråga är ju förstås, hur länge jag kommer kunna leva med detta i kroppen? Jag har ju inte en aning, vet inte ens vad statistiken säger, jag har nämligen inte kollat upp nåt sånt, jag vill ju igentligen inte veta, jag lever ju liksom här och nu. Men ovetandet i sig är ju en liten psykisk påfrestning.
Jag har ju förstått att jag nog inte kommer bli pensionär, synd, för jag hade nog blivit en riktigt cool sådan;) Jag hade ju sett fram imot att åldras o bli gammal med världens bästa kille, gå där med våra rullatorer och kivas på det kärleksfulla sättet som vi alltid gör. Jävla skit vad jag hatar denna skit sjukdom.
Som sagt jag har inte en blekaste hur länge jag får vara med, men jag hoppas ju självklart på så länge som möjligt. Vill ju se mina ungar växa upp, börja skolan, ta studenten, skaffa respektive osv. Jag vill ju oxå bli mormor/farmor en dag. Men det är bara tiden som kan utvisa om jag får vara med om allt detta.
Detta är en bråkdel av vad som snurrar runt i mitt huvud, självklart inte hela tiden för då hade jag blivit tokig, det vill säga värre än vad jag redan är;) men tankarna dyker ju upp lite titt som tätt, det är ju inget jag ska sticka under stol med.
Jag har ju ett speciellt terapiarbete, och det är min träning. Älskar att träna, ibland kör man nåt danspass eller spinning, så man helt enkelt inte kan tänka på nåt annat än själva träningen man håller på med. Eller så gymmar jag, som idag, och då kan man få ut all aggression och besvikelse, och det är så fruktansvärt skönt.
Det är en liten sporre oxå, typ att jag visst ska kunna träna o hålla kroppen stark fast jag har cancern i kroppen som igentligen inte vill nåt annat än att bryta ner min kropp, lite som uttrycket säger, FUCK CANCER.
Jag tror även att det hjälper mig till ett längre och "friskare" liv, missförstå mig rätt. Men älskar alltså mitt Friskis & Svettis där man kan vara sig själv och ingen bryr sig om man inte har dom hippaste kläderna och går omkring osminkad,det har hjälpt mig mycket genom detta.
Man skulle kunna tro att jag är jätte vältränad o fit, men så är inte riktigt fallet, jag älskar ju en del onyttigheter här i livet också tyvärr;) hihi
Men vad gör väl det, finns viktigare saker att lägga sin energi på här i världen än sina extra kilon.
Ett nytt terapiarbete för mig är ju just denna blogg. Här får jag ju oxå ut alla tankar, kan ju inte gå och tjata hål i huvudet på min man och vänner hela tiden, dom ställer ju upp och lyssnar så mycket ändå, och ibland är det bara lättare att skriva av sig lite helt enkelt.
Som sagt mycket tankar finns det//Bex.