Mamman dog i cancer.

Tidigare i veckan när jag "vabbade" Linnea så tog vi oss en sväng till sjukhuset för att kolla in lekterapin som jag hört så mycket gott om, men dessvärre fick jag inte riktigt samma uppfattning, nu fick jag dock inte prata med nån av dom som jag blivit rekommenderad men hon som jag pratade med menade på att det är först och främst för barn som själva är sjuka eller möjligtvis för barn vars föräldrar är inlagda. 
Men hon tryckta att jag skulle prata med min kurator i Linköping så kunde jag kanske få en remiss till terapin för mina barn. 
Phu, det är till att krångla till allting. 
 
Och så igår när jag och fröna låg i sängen för att mysa/sova och kollade Barnkanalen som vi brukar göra då Macke var iväg och spelade bowling så hände det, det jag fasat för, och för ovanlighetens skull vart jag helt mållös, jag bara stelna till och hoppades på att fröna inte skulle börja ställa en massa frågor. 
I Lilla Aktuellt hade de nämligen ett reportage om ett syskonpar och deras far som skulle iväg på en långresa med segelbåt och anledningen till detta var en hyllning till deras mor som dog i cancer för lite mer än ett år sen. 
Alltså man kunde ta på spänningen som blev i rummet, och jag kunde inte öppna munnen för då visste jag att jag skulle börja böla, så jag bara låg där och sa absolut ingenting. 
Och inte förens i slutet av reportaget så säger Linnea "dom är bara tre kvar för mamman är ju död" 
Mmmm, det stämmer, det är ju sånt som händer ibland att man bara har en förälder, det var allt jag lyckades få ur mig. 
Skit vad dum jag kände mig:( 
 
Men då det idag är Valborg så passar jag och Becca på att ta en drink för ovanlighetens skull....eller så är det helt enkelt bara torsdag;) 
//Bex 
 

Måste behålla lugnet.

Då var det avklarat, röntgen som jag fasat så dan't över, men efter denna datortomografi känner jag mig inte speciellt orolig över hur det ser ut i skelettet på mig då mitt fokus denna gången ligger på nåt helt annat, nämligen självaste hjärnan. 
De känns liksom inte som att det är nåt bra ställe att ha tumörer på så vi hoppas nu verkligen att dom fått bort allt vid operationen som läkarna säger. 
 
Men nu är det alltså bara den långa väntan kvar och då jag vet att mina röntgenplåtar finns där ute nånstans och mina nerver inte kommer att lugna sig förens man fått svaren så hoppas vi på att det går relativt fort. 
//Bex 

Dax för den berömda bågen igen

Ooh My good!!
Fram till igår kväll mådde jag ändå ganska bra, men sen hände nånting. 
Det började med lite lätt huvudvärk när jag var iväg och handlade med grannarna, när jag kom hem blev det värre och nån timme senare slog även tröttheten till.
Jag lyckades hålla mig vaken genom hela CSI men när nästa program började gick det inte längre, jag somnade till och med i den sms konversation jag hade med Becca. 
 
Tisdagsmorgonen började inte bättre den, huvudet dunka och jag kom knappt ur sängen, när fröna och Macke väl åkt till dagiset respektive jobbet så sov jag på soffan fram till 10:00, och jag kunde lika gärna sovit vidare men tvingade mig upp ur soffan då jag inte fått i mig mina cytostatikatabletter och dom är ju ganska viktiga minst sagt. 
Och när jag väl var uppe och fått i mig lite frukost så "tvingade" jag mig ut på en promenad med Becca, jag vet ju att jag inte mår bättre av att bara sitta i soffan men idag tog det verkligen emot att gå på den dagliga promenaden.
 
Jag vet inte om det är biverkningarna som börjar kicka in eller om det är utmattning från gårdagens vabbande, Linnea fick nämligen vara hemma från dagiset då hon haft feber 2 nätter i rad, men på dagarna är tempen som den ska så hon förstår ju inte själv att hon är sjuk, så då ska ju allt gärna gå i 180km/h...
Och då blir hennes mor helt enkelt lite trött.
Kan även vara en kombination av det hela, blev lite mycket igår kanske. 
 
Sen går jag även och grubblar över nästa röntgen, för imorgon har det nämligen blivit dax, imorgon ska jag upp till sjukhuset för att åka fram och tillbaka igenom den välkända bågen, och denna gång är även hela hjärnan inkluderad. 
Och jag är så fruktansvärt nervös, jag vet att läkarna säger att dom fick bort allt vid operation och så är det självklart, men man kan inte radera bort tanken "tänk om".
Vad f-n gör vi om inte allt är borta?! 
Det kommer att bli en sjukt lång och utdragen väntan på röntgensvaren, och bara tanken på att det finns minsta lilla tumörcell kvar där uppe gör mig illamående.
Jag menar vem behöver biverkningar när man klarar av det så bra själv?!
//Bex