Valborg med bad.

(null)
Paniken som infinner sig när maken 13:10 frågar om det inte var något som jag skulle göra idag och man då inser att man helt glömt bort att ta prover inför onsdagens behandling😱
Ringde i panik upp till Vrinnevisjukhuset men dom hade stängt sin provtagningen kl 12, men fick informationen om att det fanns en vårdcentral i hageby som hade provtagningen öppet till 16, så det var bara att sätta sig i bilen och åka dit, för imorgon är det ju liksom röd dag och då är ju allt stängt. 

Kvällen spenderades hemma hos Ida och Kim även Marie och Jocke kom och "firade" valborg med oss. 
Det blev grillning, lek och bus, bad och en himla massa skratt. 
En alldeles perfekt valborg😉
//Bex 

Hur ska vi lösa det här.

(null)
Igår hade Liam sin sista innebandyträning innan sommaruppehållet, sorgligt men sant, men jag har en känsla av att han inte kommer att lägga klubban på hyllan för det, det lär nog spelas för fullt här hemma ändå som i vanlig ordning. 
Till kvällen åkte jag hem till Becca för nu när hon har flyttat så blir det ju inte lika lätt att ha våra torsdagsdrinkar längre😱
Förut har vi ju bott i samma förening så då har hon bara varit ett stenkast bort, men nu är det många stenar som kan kastas innan jag är framme. 
Och bilen kan jag inte ta för då får jag ju inte dricka någon drink, och det är ju katastrof. 
Så igår gjorde vi så att jag tog cykeln och trampade till Becca där jag blev bjuden på middag, jag fick min drink och vi hade även tänkt att gå ner på stan för att ta oss en varsin cider. 
Men då jag har varit tung i huvudet i några dagar så var jag inte det minsta laddad för att ta på mig "snyggkläder" och bege mig ut bland folk.
Så det blev en skön och avslappnad kväll med soffhäng istället, och det är faktiskt inte helt fel när man är en trött gammal morsa som jag😂😂
Idag blev det pizzamiddag hemma hos bästa Stoffe och Lovisa, även Ida och Kim gjorde oss sällskap. 
En riktig liten släktträff där sysslingarna kunde passa på att leka med varann.
//Bex 

Att tro på sig själv.

(null)
– Han var ju en fighter och jävligt vältränad. Men det är ju så med cancer. Det mesta handlar inte om du sköter dig eller inte. Det är ett genetiskt lotteri och det är fan inte ett dugg rättvist.

Ett citat av Hoa-Hoa Dahlgren efter Jerry Williams bortgång. 
Och det stämmer så bra, för i grund och botten spelar det ingen roll hur du levt ditt liv, cancern kan drabba vem som helst när som helst och det finns ingen som går säker. 
Nu sitter jag redan med sjukdomen i kroppen så nu är det överlevnad som man slåss för, men jag vill tro att mitt jävlar anamma och min inställning gör skillnad men i själva verket är det nog inte riktigt så lätt. 
Vill cancern ta mitt liv så gör den det utan att be om lov först.
Men eftersom att jag så innerligt vill tro att min fighting spirit göra inverkan så väljer jag helt enkelt att tro på det. 
Och tror man på något riktigt riktigt mycket så blir det ju ens verklighet, vissa tror på Gud och vissa inte men dom som väljer att tro på Gud är helt säkra på att han fanns/finns och det finns inget som kan få dom att börja tvivla. 
Och lite av den starka tron har jag oxå fast på mig själv. 
För om jag bara hade gett upp och tänkt att nu är det kört när jag första gången fick beskedet cancer så tror inte jag att jag hade stått här idag.
Ger man bara upp direkt så är det klart att man förlorar, det visar ju sig i vilket tillfälle/tävling som helst, men sen kan man självklart ha oturen att vara en stark fighter men förlora ändå, men då har man åtminstone gjort ett försök. 
Det är min teori, det är säkert inte alla som delar den med mig, men som sagt alla väljer att tro på sin grej. 
//Bex