Ända in i själen

 

Jodå men efter några veckor med en massa sol, bad och lek så var det idag dax att återgå till verkligheten för en stund och vandra upp till sjukan för att genomgå en röntgen, och det var lika nervöst som vanligt om inte lite värre denna gången eftersom jag dragit i mig en massa cellgifter och det skulle ju vara extra roligt om dom gjort lite nytta även på skelettet, det vill säga att dom minskat mina metastaser i skelettet ännu lite mer, men det är inget som jag räknar med, jag är nöjd så länge allt håller sig stabilt och att det inte finns nåt skit kvar där brösten satt.
Nu är ju inte röntgen nåt man ska vara nervös över utan det är ju själva svaren som är nervkittlande, men när man väl ligger där och åker igenom röntgenbågen och man vet att bilderna tas och att det inte finns nån återvändo så blir man ändå jäkligt nervös, man hoppas så innerligt att det ska se bra ut och man är allt lite rädd för att nåt ska vara fel, den känslan kommer nog aldrig riktigt försvinna utan det är nog nåt man får leva med helt enkelt, gäller bara att försöka tygla den.
Man är ju trots allt helt utlämnad åt ödet, jag själv kan absolut inte göra nånting för att undvika att nåt dåligt ska hända, det enda jag kan göra är att hålla tummarna och hoppas, så det vore väl konstigt om jag INTE skulle vara nervös.
Så nu finns inte mycket annat för mig att göra än att bara vänta och hålla just tummarna//Bex