Ända in i själen

Och då vi redan hade bestämt film för länge sedan så undvek vi tjafs och beslutsångest då det är lite åldersskillnad på oss och vi inte riktigt gillar samma filmer. 

Jag och mamma har väl ganska lätt att komma överens om filmer då båda gillar kriminalare och psykologiska thrillers men min lilla mormor däremot som tycker allt är så otäckt är det lite svårare med, men nu hade vi ju redan bestämt oss för filmen "en man som heter Ove" som var tillräckligt "läskig" så att vi alla kunde se;)

Och den var faktiskt riktigt bra, den var både rolig och sorglig så man fick både skratta och gråta.

Men det var två sekvenser i filmen som jag tyckte var extra jobbiga och som säkert ingen annan reagerade nåt speciellt på men som för mig berörde väldigt mycket, den ena var tillbakablicken när man fick se begravningen av Oves mamma då Ove var väldigt ung, det var så tungt att se den lille killen på sin mors begravning och den gråtande pappan som satt bredvid honom i kyrkbänken.

Jag avskyr sådana scener då jag inte ens vill tänka på att det kan hända oss. 

Den andra grejen var när dom berättade att Oves fru hade dött i cancer, alltså när jag hör dom orden så går det en kall kår genom min kropp och tårarna kommer direkt. 

Och jag har en känsla av att jag var den enda personen som tyckte detta var dom jobbigaste scenerna ur filmen. 

Men sen finns det säkert dom som råkat ut för andra öden och tycker att andra sekvenser är jätte jobbiga, nåt som jag kanske inte anser som alls så sorgligt. 

 

Men filmen var iallafall väldigt bra och det var jättemysigt att vara på bio med min mamma och mormor. 

//Bex