Ända in i själen

Rädsla, vad är rädsla egentligen?!
Jag har ett antal fobier och saker som jag ogillar, som t.ex hajar, fötter, bananer mm.
Det är några av sakerna som jag ogillar skarpt eller rent utav är rädd för.
Hajar är ju länge nåt som jag varit riktigt rädd för, i havet när jag varit utomlands så ser jag till att alltid ha ett stråk av människor utanför mig när jag badar så jag inte är den första person som hajen får syn på om den farliga fisken skulle simma vilse och komma in mot stranden.
Även i svenska vatten kan denna känslan komma över mig och jag kan känna ett obehag.
Detta är en rädsla som jag har, en fobi, ett obehag som tar över när jag badar i okända vatten.
Nu vet ju jag lika väl som er att risken att jag skulle stöta på en haj när jag badar är minimal, och att den då även skulle ta en tugga av mig är ännu mindre.
Men har man en fobi/rädsla så spelar det ingen roll hur löjlig den är för risken att det faktiskt skulle kunna hända finns ändå.

Men så har jag även en rädsla som inte alls är löjlig, som i största sannolikhet skulle kunna hända och som jag är alldeles livrädd för, och det jag pratar om är en ny spridning av denna jävla sjukdom som jag har.
Då rädslan för hajarna bara dyker upp när jag badar eller möjligtvis är på tropicariet, så skiljer sig denna rädslan som jag har över spridning/nya tumörer då den rädslan finns kvar i kroppen hela tiden, det är inte så att jag konstant går och är rädd men varje gång jag gör en röntgen, får ont nånstans eller mår dåligt så tror jag att det har med sjukdomen att göra och att tumörerna har ökat eller spridit sig.

Detta är en rädsla som jag alltid kommer att få bära med mig, varje gång på sjukhuset när läkaren hämtar in oss till sitt kontor så kommer hjärtat alltid att slå dubbla slag, och varje gång läkaren öppnar munnen för att ge resultatet så kommer alltid hjärtat att stanna för en stund innan man kan slappna av och börja andas igen.
Jag har ju gjort detta några gånger nu så man kan tycka att jag borde vant mig vid detta laget, men när det gäller ens liv och framtid så vänjer man sig nog aldrig.

Bara tanken på vad man ska säga till barnen om man får dåliga besked gör mig helt svettig.
Usch!!

Ja rädslor kan se olika ut och vara olika jobbiga men en sak som är säker är att det är fan inte roligt att gå och behöva vara rädd.
//Bex