Ända in i själen

Det är väl helt sjukt vad dagarna går fort när man är hemma.
Jag gör små scheman över vad som ska göras under veckan dels för att jag ska komma ihåg eftersom att minnet är som det är och dels så att man inte ska bli rastlös, men rastlös hinner jag banne mig aldrig bli.
Dagen går så fort så när det är dax att hämta barnen har man bara hunnit med hälften av det man hade tänkt.
Man åker och handlar, startar projekt i hemmet, sysslorna i hemmet, rensar bland frönas kläder, gör ärenden mm, och allt detta då utöver den tiden som sjukdomen tar.
Och när man sen står där och inte hunnit med sista maskinen tvätt eller ärendet som man skulle fara iväg på så får man dra några djupa andetag och tänka att det faktiskt är en dag imorgon oxå.
För jag ska helst inte stressa, stressen är ju inte bra för någon av oss och allra minst om man har nån allvarligare sjukdom.
Och känslan över att man då inte hinner allt som man tänkt är ju något stressande.
Jag arbetar på att "ta dagen som den kommer" mår jag dåligt och är väldigt trött en dag så bryr jag mig inte så mycket över att jag inte gör något, då har jag ett rimligt skäl till det liksom, men när jag dock mår ok så vill jag hinna med så mycket som möjligt och då blir jag stressad.
Det känns på nåt sätt som att man borde hinna med allt eftersom att man faktiskt är hemma om dagarna.
Och ibland så nästan skäms man lite om det är något som man inte gjort bara för att man inte orkat.
Men å andra sidan så går jag ju faktiskt hemma av en anledning.
Jag är ju för i helvete sjuk.
Och även om jag ibland kan känna mig "mindre sjuk" så är det inte så i själva verket.
Så det är något som jag måste försöka intala mig själv.
Lycka till Beccy.
//Bex