Ända in i själen

Igår hade det blivit dax för dop då frönas kusin Axel skulle döpas, samma datum som Liam döptes på för fem år sedan dessutom. 

Dopet var fint och Macke fick bli gudfar men själv kunde jag mått bättre. 

Vi kan väl säga som så att jag inte hade en av mina bättre dagar igår direkt, och när jag inte mår jättebra så blir jag lätt lite nerstämd och när jag blir nerstämd så blir humöret mindre bra och man blir ganska överkänslig, och att då sitta och lyssna på en präst som pratar om livet och döden och att livet inte alltid blir som planerat eller vad den nu var han sa, för jag försökte faktiskt att slå dövörat till, jag ville och orkade inte lyssna, så jag satt och försökte besvara Liams alla tusen frågor som han hade i stället. 

Efteråt blev det korv med bröd, godfika, presentöppning och lek för barnen. 

Förra veckan ringde sköterskan tillbaka till mig och sa att min läkare tyckte att jag skulle fota märket på axeln med jämna mellanrum för att kunna avgöra om det förändrar sig tills dess att det är dax att träffa läkaren.

Den första kallelsen för röntgen har nämligen kommit nu, så snart är det dax för mina kontroller igen och som vanligt blir man nervös och lite stressad, och även om jag försöker att intala mig själv att märket på axeln bara är nåt ofarligt hudutslag så finns det ändå en liten oro i bakhuvudet. 

//Bex