När man ser andras lidande.
I helgen fastnade jag i en film på SVT när jag satt och bläppte mellan kanalerna innan jag skulle gå till sängs, den hette 50/50 och handlade om en kille som fick ett cancerbesked där den enda utvägen tillslut blev operation.
Till en början hade jag inga problem med filmen och dess handlingen, jag brukar inte vilja titta på sådant som handlar om cancer då jag är så känslig och blödig och inte behöver påminna mig själv om mitt öde, men den här filmen kändes inte så sorglig, förens han ska in på operation eftersom att det var en väldigt svår och riskfylld sådan.
Då började jag känna igen mig, och hur det var innan min operation, den i huvudet tänker jag på då.
Och så som killen i filmen utrycker sig innan han ska in på operation så känner jag nu efteråt att jag oxå borde reagerat, rädslan över att man faktiskt kanske inte kommer att vakna upp igen, rädslan över att livet slutar här och nu.
Men jag kan verkligen inte minnas att jag tänkte så, jag minns inte vad som försiggick i mitt huvud överhuvudtaget, jag minns att jag och Macke pratade med kirurgen som skulle genomföra ingreppet på mig och att han förklarade ganska detaljerat hur ingreppet skulle utföras, och jag minns att jag då tänkte att det kanske varit bättre att inget veta.
Det känns som att jag borde varit livrädd men jag kan inte minnas att jag var det.
Men när jag då såg killen i filmen så gick det inte att hålla igen tårarna, jädrar vad jag började böla och när man dessutom fick se nervositeten i de närstående så blev det ju inte mindre sorgligt, så det slutade med att jag satt här i soffan och grät hejdlöst.
Det känns som att alla känslor och rädslan som man då borde haft kommer nu efteråt, och när man ser hur det händer andra så förstår man att just detta har/går jag oxå igenom.
Det är så svårt att förklara men jag säger som så många gånger förut, det är svårt att fattar hur allvarligt sjuk man faktiskt är, och det är först när man ser andra gå igenom det som man börjar förstå.
//Bex