Ända in i själen

Jag har verkligen kommit ner i en skaplig svacka nu alltså, känner mig deppig, allt är jobbigt, inget är roligt och det känns bara bläää. 

Imorgon ska jag på behandling igen och jag känner bara att jag inte vill, för då vet jag att jag kommer åka på feber och bli trött och hängig. 

Som jag sa till Macke tidigare idag, jag önskar att jag bara kunde få slippa det här för ett tag nu, jag är så fruktansvärt urless på allt nu, sjukdomen, medicinerna, biverkningarna, ja allt.

Jag vill bara kunna jobba som förr, ha semester som alla andra och sen återgå till arbetet, jag vill ha mina veckor på sommaren då jag inte har några måsten, inga mediciner, prover eller undersökningar. 

Jag vill kunna ha semester med familjen och inte behöva sitta och räkna på in/utgifter för att veta vad vi kan göra och hur mycket vi kan spendera på våran semestern, jag vill inte behöva lägga pengar ifrån våran semesterkassa/buffert på mediciner från Apoteket bara för att jag inte har nåt högkostnadsskydd just nu. 

Allt detta och lite därtill gör mig bara så fruktansvärt less. 

Och när jag då hör en Linkin Park låt och börjar tänka på att jag aldrig kommer att varken få se dom eller få höra någon ny musik ifrån mitt absoluta favoritband igen så går det inte att kontrollera, tårarna bara kommer och jag kan inte stoppa det. 

Så nu går jag till Becca och dränker mina sorger i en torsdagsdrink fastän det bara är tisdag, men det blir lite ändringar så här under semestertider. 

Och förmodligen kommer jag säker bli berörd av något på tv:n som jag oxå kommer börja böla över. 

Tårarna måste väl ut antar jag. 

//Bex