Ända in i själen

Då nu Linnea är hemma igen efter ett jätteroligt läger med nya klassen som gick jättebra trots lite hemlängtan, så tar vi nu helg. 

Fredagsmys med "fångarna på fortet" på tv:n och godis i skålen. 

Det kommer bli en lördag med förberedelser för att sen på söndagen kunna fira vårt minsta frö som blir hela 8år. 

8år, det är sjukt vad fort tiden går, men något som är ännu sjukare är att Liam precis hade fyllt 1år när jag fick min cancerdiagnos, den diagnos som fick mig, Macke och alla andra i stort sätt att tro att jag inte skulle få finnas med så länge till, vi trodde inte jag skulle få se ungarna växa till sig, sluta dagis och börja skolan, men nu har alltså Liam börjat 2:an och Linnea har börjat mellanstadiet, den lilla tjejen som fyllde 3år vid tillfället. 

Helt otroligt och jag är så glad över hur det faktiskt har utvecklats. 

Mycket är tack vare operationer, medicin/cytostatika och strålning, men jag vill tro att mycket även har att göra med mitt "jävlar anamma", att aldrig ge upp och gräva ner mig, att alltid resa mig igen efter att man fått ett nerslag, men allt detta är oxå mycket på grund av allt stöd jag/vi fått från familj, släkt och vänner, det är värt så mycket och det får mig/oss att orka mer. 

Men även alla fina ord och lyckönskningar som kommer från helt främmande människor ger mig styrka, jag blir så peppad och fylls med ny kraft när folk imponeras av mig och mitt/vårt sätt att tackla denna situation.

Så tack som f@n alla där ute som tror på mig❤️

//Bex