Ända in i själen

Ibland så får man sig en påminnelse om verkligheten. 

Jag satt sent i fredagskväll och kollade på en Beckfilm där huvudrollsinnehavaren Martin Beck fått hjärntumör som ska opereras, och när scenen kommer då han rullas in till operationssalen och ska sövas ner så blir det så påtagligt att just det här har jag varit med om själv. 

När jag tänker på min egen upplevelse så känns det som att jag inte riktigt va där, jag hann inte reflektera på vad som skedde, jag hann inte känna nånting, jag vet inte ens om jag kände nån rädsla, jag kände säkert en oro men inget som jag kan säga att jag minns, vet att min mamma sa att hon tyckte att jag var så väldigt lugn men det kanske är så man reagerar när man lägger sitt liv i nån annans händer, för det är precis vad man gör, det finns bara hoppet kvar hoppet om att man kommer vakna och få beskedet att allt gick bra. 

Men när jag då ser detta på film så blir jag jätteledsen och det kommer fram en massa känslor som jag tänker att jag borde känt då när jag själv rullades in på operation. 

Men känslorna som man inte har hunnit eller orkat känna och som man har skjutit ifrån sig när det varit som jobbigast för att man helt enkelt var tvungen att vara stark ja dom känslorna kommer ju fram lite då och då, ja och då är det väl bara att låta det ske. 

//Bex